Publicerad 2024-11-24 Ole Forsberg bilder och text – bilder även Boo FH
Boo Folkets hus - Fågel Fenix mitt i byn
Jag sitter i kaféet på Boo Folketshus i Orminge och känner in stämningen inför ett möte med verksamhetschefen Johan Rådmark. Jag ser mig om i det stora rummet och fylls av en obestämbar känsla av möjligheter. Färgsättningen är djärv långt från det vanliga offentligrumsförsiktigt bleka. Längs ena väggen går en trappa som gott och väl kan rymma ett divertisemang på en Nobelfest. En liten grabb på så där tre fyra år springer upp till första avsatsen och ropar till sin mamma: ”Den här trappan går ända upp till månen.”
Ett fyrtiotal personer kommer ut från ett av de stora rummen efter ett yogapass. Kaffebryggaren puttrar i köket och ”Goofiket” fylls av nystretchade pensionärer.
Nu börjar folk med instrument göra entre, Jazziorerna samlas för en öppen repetition i salen bredvid. Det är gamla musiker med bakgrund i den yppersta eliten av svensk jazzmusik som en gång i veckan samlas här på Folkan.
Jag tar en påtår i väntan på konserten och studerar kalendariet lite närmare. Här huserar Nacka Dans och Teater, Folkans fritidsgård och Pensionärsorganisationerna, här ordnas fester och evenemang med Ormingekarnevalen som flaggskepp. Här sjuder av aktivitet från morgon till kväll hela veckan lång. Jazziorerna börjar spela Erving Berlins ”How deep is the ocean”. Jag tittar upp i trappen och tänker på den lille grabben. I det här huset sätts inga gränser för högt och lågt, för fantasi och kreativitet.
Trappan må ta fantasin till månen, men för att det ska ske behövs planering och reda med debet och kredit. På andra avsatsen, strax under taket, ligger kansli och personalutrymmen, även de smakfullt färgsatta. Här hittar jag Johan Rådmark och det blir en dryg timmes samtal om historia och framtid.
Johan berättar om branden, om försäkringspengar som inte räckte, om pandemi, ukrainakrig och räntehöjningar, om hur fastigheten gick föreningen ur händerna. Han målar upp ett händelseförlopp som i mina öron kan ligga till grund för ett riktigt bra filmmanus. Han berättar om fiffiga lösningar med tillfälliga lokaler, om hur personal och ideella krafter kämpade för att hålla verksamheten igång.
Nu står huset där igen som en Fågel Fenix. Vackrare och mer funktionellt än någonsin. Arkitekten Thomas Holm har varit med och ritat genom alla åren och jag tänker; tredje gången gillt. Det här blev riktigt bra! En eloge också till konstnärerna Johan Waernt och Monika Marklinger som står för färgsättningen. Flexibilitet är honnörsord, det går att anpassa väggar efter behov och hysa evenemang med upp till femhundra deltagare.
Johan Rådmark säger att det är tråkigt att vi inte äger huset längre, men den lösning som blev är hoppfull och det är ändå verksamheten som är det viktiga. Gå gärna in på hemsidan www.boofolketshus.se och läs om de nya ägarna.
En viktig del i verksamheten är fritidsgården som är och har varit ett vattenhål för generationer av ungdomar och som aktivt ingår i lokala nätverk för att fånga upp även de som riskerar att hamna på glid. Uttrycket ”Det krävs en by för att fostra ett barn” blir väldigt konkret här i huset både bokstavligt och bildligt.
Jag frågar: Och du själv, du går ju i pension vid nyår, var tar du vägen?
Johan svarar: Jag är en entreprenör. Att vara entreprenör är att göra det man älskar och brinner för. Min drivkraft är att försöka göra varenda unge till entreprenör i sitt eget liv. Att ge möjligheter för alla barn att förverkliga sig själva. Ja, det gäller alla. Livet är mer än bara traktorer, fabriker och tjänstesektorer. Det är drömmar, poesi, dans och allt annat slag av kulturutövande också.
Jag är bland annat engagerad i Ideell kulturallians i region Stockholm.
Vi hjälper föreningar med råd om hur man söker pengar. Ideella föreningar är bra på det de gör men kanske inte så bra på att prata med politiker och tjänstemän. Sedan den nuvarande regeringen dragit in en tredjedel av medlen för studieförbunden har antalet verksamhetslokaler minskat i rasande fart. Här finns mycket för mig att göra.
Vi avslutar intervjun, på vägen ut slår det mig att jag själv faktiskt är andelsägare i den här fantastiska verksamheten. Jag rekommenderar alla andra att bli det också!