Saltsjö-Boos historia 2

BooBladet

Bronsåldern - ett brutalt slut på stenåldern

Ristningarna på Slagstahällen, RAÄ 279, Botkyrka sn, Södermanland.

Vektoriserad efter SvenGunnar Broströms avritning.

... för 4 000 år sedan...

Saltsjö-Boo träder fram

I slutet av den äldre stenåldern förändrades klimatet och naturen då medeltemperaturen blev flera grader varmare. Tallskogar konkurrerarde ut skogar av lövträd. Antalet älgar, hjortar och vildsvin ökade, men uroxen dog ut. Havet drog sig långsamt tillbaka och konturerna av ett framtida Saltsjö-Boo träder fram. Antalet invånare blev fler, allt fler blev också bofasta.

Befolkningsökning och utveckling gick långsamt över årtusendena. Generation efter generation flyttade vidare drivet av söner och döttrar som inte fått plas i byn och som bröt ny mark. Man lärde sig använda tekniska framsteg vid jakt och fiske. Samhällena blev bättre organiserade och vi tror att människor från olika delar av norra Europa fick allt mer omfattande kontakt med varandra.

Från denna tid har vi fantastiska dokumentationer i form av häristningar,, bland annat 2500 bilder av skepp i stockholmsregionen. Hällristningarna berättar också om hur man levde. Någon hällristning har inte hittats i Saltsjö-Boo.

Yamnaya-folket invaderar Europa

Länge trodde vi att forntidens olika övergångsskeden följde samma mönster att utveckling och innovationer långsamt spreds över Europas kontinent. Detta har den senaste forskningen vänt upp och ner på. Genom att utvinna dna från skelett kan arkeologerna kartlägga forntida migrationsmönster och livsöden med detaljrikedom som var helt otänkbar bara för några år sedan. Arkogenetiken* håller på att ge en ny bild av forntiden.

2015 publicerades för första gången vetenskapliga rön att Europa befolkats av ett ett bronsåldersfolk som kom österifrån, ett herdefolk – yamnayafolket. De kom från stäppområdena norr om Svarta och Kaspiska havet – dagens Ukraina, delar av dagens Ryssland och Kazakstan. (källa: Forskning & framsteg)

Yamnayafolket var boskapsskötande nomader som använde hästar som transport- och stridsmedel. De kom att få stort inflytande på den nordiska kulturen och banade väg för bronsålderns utveckling. Hantverkstraditionerna förändrades och de tog med sig det indoeuropeiska språket till vår del av världen. Källa: Kulturminnet.se

Delar av befolkningen utrotades

Enligt beräkningar av genetikern Noah Rosenberg vid Stanford University gick det runt tio män på varje kvinna bland yamnayas migranter. Detta styrks av att betydligt fler manliga än kvinnliga skelett har hittats i europeiska yamnayagravar. Inom loppet av några hundra år blev yamnayas genetiska material … det dominerande i Europa.

Hur yamnaya fick sådan spridning vet vi inte, men en tänkbar förklaring är att deras inträde var våldsamt och att grupperna av män anlände för att föra krig. Särskilt stort blev det genetiska genomslaget i Norden, vilket tyder på att stora delar av den tidigare befolkningen utrotades. Vissa forskare anser att uppemot 95% av de manliga invånarna i nutida skandinaviskt område dödades. Hos de flesta nu levande svenskar utgör drygt halva DNA:t av gener från yamanaya.

Dagens svenskar är i hög grad yamnaya ättlingar

Yamnayas etablering innebar att nya tekniska framsteg togs in, vilket ledde till stora kulturella förändringar. Framför allt banades väg för övergången från stenålder till bronsålder. Men när yamnaya kom hade de inte bara med sig kunskaper, utan även ärftliga egenskaper som tidigare varit okända eller sällsynta i vår del av världen.

De flesta av yamnayafolket hade halvmörk hud, bruna ögon och mörkt hår, men inte alla. Vissa bar den mutation i KITLG-genen som leder till blont hår. De hade även starka ben och tänder, och de var längre än andra europeiska folkslag.

Yamnaya kom att dominera Europa och Asien på sin tid och från dem har vi som bor här i norr, bland annat ärvt ett speciellt enzym som gör att vi tål mjölkprodukter.

Klimatet försämras i slutet av bronsåldern

Bronsåldern är vår första förhistoriska period som visar tecken till omfattande förbindelser och kontakter med omvärlden. Varken koppar eller tenn, som behövs för bronstillverkning, bröts i Sverige vid denna tid. Bronsföremål och malm importerades istället från kontinenten och de brittiska öarna. I utbyte lämnades pälsverk, bivax, slavar och bärnsten.

För Nordens del ledde bronset till att en förbluffande hantverksskicklighet växte fram. Bland de bevarade bronsföremålen kan vi hitta några av vårt lands allra vackraste konstskatter. Andra kulturuttryck som slog igenom vid denna tid var ridkonsten, vävningen av ylletyg samt seden att bränna de döda. I vår del av världen var bronsåldern en gynnsam tid då befolkningen ökade, tills klimatförändringar vid periodens slut skapade försämrade livsbetingelser.

Bronsåldern i Saltsjö-Boo -spektakulärt fynd i Gustavsvik

I Gustavsvik, vid Aprilvägen, finns en ovanligt omfattande fornlämning. Den ligger på ett högt berg med vidsträckt utsikt över Baggensfjärden Gravarnas läge på en höjdsträckning hör till bronsålderns gravskick. Under bronsåldern var gravar på höjder ett sätt att markera att området var bebott. För 3 000 år sedan stod havet ca 20 meter högre än idag och berget omgavs av inskjutande havsvikar.

Gravarna tyder på att man haft boplatser i närheten. Trakten var ett splittrat skärgårdslandskap som gav goda möjligheter till fiske och jakt. I dalgången söder om berget gick en långsträckt vik som mynnade ut i nuvarande Baggensfjärdens norra del nära fjärdens övergång till Kilsviken (se kartan ovan). Kilsviken var tillsammans med dagens Sågsjön – som ligger längre norrut – en del av ett seglingsbart sund mellan Baggensfjärden och ö-världen norr om Saltsjö-Boo.

De ansenliga, omsorgsfullt gjorda gravarna kan ha signalerat makt och sannolikt även religiösa föreställningar. Det är möjligt att platsens höga utsiktsklippor med en djup bergsskreva strax väster om gravfältet var betydelsefulla i kultiska sammanhang.

Och bronsåldersgravar vid Nacka golfbana

År 2008 hittades ett mindre rösegravfält och enstaka friliggande rösen samt skärvsten ca 300 meter nordväst om gården Östra Ekedal inte långt från det s k Gråhusgärdet som idag är golfbana.

De förmodade gravarna ligger på bronsåldersnivån 20-25 m ö h och kan därmed ha ett samband med skålgroparna på höjden närmare Farstaviken där Ekedalsskolan ligger. Gråhusgärdet tycks ha varit en grund havsvik med smalt inlopp under bronsåldern, alltså erbjudit ett skyddat boplatsläge.

Den första vikingen var en bronsåldersman

Redan 2500 år före vikingatiden rådde nordisk högkultur. Bronsåldern präglades av båtfärder, handel, krigarideal och ett hövdingavälde med lyxkonsumtion och makt från gudarna. Parallellerna är slående, visar dagens forskning. Ett sug efter statusföremål av brons gör att handelslederna över kontinenten måste dras om. Plötsligt uppstår en lucka i väster. Den så kallade uneticekulturen – med tyngdpunkt i dagens Tjeckien – som styrt Europas handel i en kopparbaserad ekonomi faller samman. Efterfrågan har ökat kraftigt på bronsens andra beståndsdel, tenn, som de inte har kontroll över.

Nordbor var snabba att utnyttja luckan och skaffar sig en central position, kring 1600 f Kr. Längs med floden Weser beger de sig ned till södra Tyskland och italienska alperna för att byta till sig koppar, som de längs Rhen för till de brittiska öarna. Där har den sista stora koppargruvan just sinat. De byter en del av sin koppar mot tenn och för med sig metallerna hem till Norden. Nordborna blir en central mellanhand i kontinentens handel.

Långa båtar med besättningar markerade med streck är ett av de vanligaste motiven på bronsålderns ristningar. De tolkades länge som symboler för färden till dödsriket, men nu anses de avbilda verkliga skepp. Detta trots att arkeologer bara hittat ett enda, den danska Hjortspringsbåten, i en mosse 1921. Den kanotliknande båten, från tidig järnålder, byggdes med en bottenplanka och två plankor på vardera sida. Bronsålderns båtar paddlades, medan vikingatidens större skepp roddes.

Källor: Forskning,se, Forskning och framtid, Göteborgs Universitet, Helenawijk.se, josap/minnen.se, Kulturminnet, Nacka kommuns kulturmiljöprogram, Populär Historia och Riksantikvarieämbetet